Katt-astrof på bloggfronten

Ja fy så katastrofalt tyst det varit på bloggen senaste veckorna. Inte beror det på familjen Bengo, utan det beror helt enkelt på att deras sekreterare (matte) haft så mycket annat att tänka på. Den 22 oktober bestämde sig den lilla Selma för att göra en hastig entré och mormor fick helt oväntat nöjet att få vara med under den entrén. Av olika anledningar fick mormor även vara med under några dygn på neonatalavdelningen då pappa Daniel drabbats av feber.

 

Och till veckan är det dags för den årliga Mumbaituren. I år får husse stanna hemma och underhålla familjen Bengo. Det blir härligt med lite sol och värmer och shopping!

 

Inte konstigt att familjen Bengo blir lite trötta när det är så mycket på gång för matte!

 

 

 

På besök hos en ny kattfamilj.

I helgen har jag varit på besök i Hallstahammar hos Cornelia och hennes Daniel. Så klart spännande att se hur de har det i sitt hus och även få hjälpa till lite med att komma iordning. Men mest spännande var det att se hur det gick för Cornelias två katter och Daniels två katter som nu plötsligt blivit en och samma familj. Jag trodde att det skulle ta tid för det här gänget att lära känna varandra och jag har oroat mig en del för hur det skulle gå. Det skiljer ungefär 10 år mellan äldsta och yngsta och där emellan ett par pojkar i sjuårsåldern. Men tji fick jag! Helt otroligt fantastisk nog, så hade jag oroat mig i onödan. Efter ett par dagar tillsammans så kunde man tro att de alltid bott ihop! Äter ihop, leker med varandra och sover på samma ställen utan något gruff. Vilken tur och vilka duktiga katter. Och så härligt för dem att husera i ett helt hus. Favorit rummet är det jättestora uterummet där de kan sitta och spana på allt som händer i träd och buskar utanför.

Familjens tant Xina (reservation för stavningen). Mycket finare i verkligheten än på bilden.

Storebror Zwinto (kanske också felstavat). Otroligt lik vår egen Vilda.

Lillebror - fast störst - Loke.

Och så lilla söta Saga. Den mest försiktiga i gänget, men som även hon funnit sig till rätta.

 



Nu får vi hoppas att allt går bra med nästa familjemedlem som väntas anlända om en månad. Skulle inte förvåna mig om den babyns första ord blir Mjau......

Godis är gott

Idag var det klippa-klorna-dag hos familjen Bengo. Det är väl inte den mesta populära aktiviteten här hos oss. Men en sak är i alla fall bra. Godiset. Små godisbitar med smak av mynta. Mysak älskar detta godis och ställer gärna upp på att fixa klorna för att få njuta en stund. Medan övriga katter får sin manikyr försöker Mysak tappert att komma åt godiset och själv göra slut på godsakerna. Värsta brottningsmatcherna och inbrytningsförsök utbryter...

Den här dagen vann burken. Inget extra godis trots tappra försök.

 Jag är faktiskt ganska skeptisk till ett sådant beteende - och inte

tycker jag att man ska behöva klippa klorna så ofta heller, säger Cassis.

 

.

Solkatten

Vår lilla Lapis är en riktigt soldyrkande solkatt. Hon kan ligga hur länge som helst och steka sig i solen och det kan nog aldrig bli för varmt. Än så länge värmer solen och det gäller att ta alla chanser tillvara.

 

Frågan är om hon ligger i solen för att hon tycker det är skönt eller om det är så att hon vill bli solbränd och därmed lite mer lik de övriga i familjen Bengo?

En hatthylla?

Nej - en helt vanlig katthylla! I alla fall om man frågar Mysak som har lärt sig att ta sig in och bygga bo ibland mina indiska kashmirsjalar. Endast det bästa är ju gott nog.

Och tycker han nu att det är så mysigt att sova bland dem, så är det väl inte hela världen om han drar ut trådar i dem. Och om ett par månader är det dags för höstens Bombaytur och då kan jag fylla på förrådet igen.

Ny soffa...eller...?

Vi har tänkt skaffa en ny soffa! Den vi har är varken gammal eller särskilt sliten, men ganska hopplös att sitta eller ligga i. Dessutom tar den så stor plats. Så vi började kolla runt lite. Men så drogs våra ögon till kattmöbeln! Ni som är trogna besökare hos hjälpsamma tassar kommer kanske ihåg att den stora kattmöbeln brakade med katter och allt rakt över soffan (med husse i) i våras. Översta halvan blev kaffeved medan den undre halvan fick hållas ihop så gott det gick. Vad prioriterar en husse och matte då? Är soffa verkligen så viktig? Nej, man beställer en ny kattmöbel istället så klart. Och igår kom den äntligen. Tre riktigt stora paket. Familjen Bengo spottar i tassarna och träder in i rollen av hjälpsamma tassar!

Ok, säger Cassis. Jag packar upp!

Endast det bästa är gott nog...

Vad ska det bli?

Jag skruvar åt den här husse, om du fortsätter på den sidan.

Vad bra att vi är två som kan hjälpas åt att hålla!

Jodå husse. Det känns bra.

Var är du mamma!!! (typiskt Cassis...)

Neeej. Jag hittar henne inte...

Där var du ju!

Vitt, säger Lapis. Passar bra till snöbengal, eller hur?

Mission completed!  Bara att njuta!

 

Och soffa då? Ja, eftersom vi lovat bort den vi har nu, så får väl sitta i kattmöbeln också...

Vildas räddningsaktion

Så var det då fredag och sista morgonen i vårt sommarparadis. Vi hade bestämt att vi skulle åka tidigt för att hinna fixa lite hemma i stan innan det var dags för jobb. Efter några diskussioner fick Vilda ta en sista tur ut i det gröna för lite morgonbestyr innan det var dags för bilresa. Det var då - bara ett par minuter på sin höjd efter hon gått ut som jag såg den store besten utanför köksfönstret. "En hund", ropade jag och Kenneth var snabbt ute på trappan och fick tag i hundens halsband. En jättestor Laikahane (vildsvinsjägare) var det med hundpejl på och alltså ute på jakt. Han spanade intensivt upp i körsbärsträdet och drog Kenneth mer eller mindre fram till det och där uppe - halvvägs mot toppen satt Vilda. Hunden hade telefonnumret i halsbandet och jag ringde till ägaren. Han befann sig på sina jaktmarker och hade en bit innan han kunde vara framme, men lovade att komma så snabbt det gick.

Kenneth tog med hunden ut i skogen för att få den att tänka det han borde tänka på - vildsvin, men det hade hunden inte lust med, utan for i hiskelig fart tillbaka till körsbärsträdet där han mer eller mindre sprang på stammen en bit upp. Vilda flög så långt upp i toppen som det gick att komma. I det läget hade jag kunnat göra mig olycklig över hundskrället eller hans husse som dök upp just då. Han tog sin hund, bad om ursäkt och försvann från scenen.

Så var det då dags att försöka rädda Vilda. Vår dubbelstege räckte bara halvvägs och resten av trädet är så gammalt och murket så att klättra vidare var inte att tänka på för då hade både katt och klättrare riskerat livet. Ny rådgivare dyker upp i form av Peje Åstrand. Bra med en läkare på plats! Kattstege byggdes som räckte mellan katt och stege, men Vilda tänkte absolut inte använda något sådant. Någon gång var hon på väg nedåt, men ångrade sig när smågrenar bröts och mossa gled under hennes tassar. Vinden gjorde också att hon var tvungen att hålla i sig.

Till slut åkte jag hem tillsammans med övriga familjen Bengo och husse fick stanna kvar hos Vilda. Under eftermiddagen byggde han en plattform i mitten av trädet och försökte på alla sätt att få ner henne, men inte! Klockan tio på kvällen, i regn och blåst, tyckte Vilda att det var nog och fattade att det inte fanns mycket annat att göra än att ta sig neråt. Men då var det ju dessutom mörkt. Husse fick montera en strålkastare i trädet. Och till slut hade hon tagit sig ner till plattformen där husse väntade med en kasse från Ullared. Snabbt ner med katten i kassen och ner från trädet. En hungrig och trött Vilda fick tillsammans med husse vila ut i stugan ännu en natt innan det blev dags för stadslivet igen. Nog kan livet på landet te sig tryggt och bekymmerslöst för en katt, men frågan är om det inte är tryggare i stan.