Ny soffa...eller...?

Vi har tänkt skaffa en ny soffa! Den vi har är varken gammal eller särskilt sliten, men ganska hopplös att sitta eller ligga i. Dessutom tar den så stor plats. Så vi började kolla runt lite. Men så drogs våra ögon till kattmöbeln! Ni som är trogna besökare hos hjälpsamma tassar kommer kanske ihåg att den stora kattmöbeln brakade med katter och allt rakt över soffan (med husse i) i våras. Översta halvan blev kaffeved medan den undre halvan fick hållas ihop så gott det gick. Vad prioriterar en husse och matte då? Är soffa verkligen så viktig? Nej, man beställer en ny kattmöbel istället så klart. Och igår kom den äntligen. Tre riktigt stora paket. Familjen Bengo spottar i tassarna och träder in i rollen av hjälpsamma tassar!

Ok, säger Cassis. Jag packar upp!

Endast det bästa är gott nog...

Vad ska det bli?

Jag skruvar åt den här husse, om du fortsätter på den sidan.

Vad bra att vi är två som kan hjälpas åt att hålla!

Jodå husse. Det känns bra.

Var är du mamma!!! (typiskt Cassis...)

Neeej. Jag hittar henne inte...

Där var du ju!

Vitt, säger Lapis. Passar bra till snöbengal, eller hur?

Mission completed!  Bara att njuta!

 

Och soffa då? Ja, eftersom vi lovat bort den vi har nu, så får väl sitta i kattmöbeln också...

Vildas räddningsaktion

Så var det då fredag och sista morgonen i vårt sommarparadis. Vi hade bestämt att vi skulle åka tidigt för att hinna fixa lite hemma i stan innan det var dags för jobb. Efter några diskussioner fick Vilda ta en sista tur ut i det gröna för lite morgonbestyr innan det var dags för bilresa. Det var då - bara ett par minuter på sin höjd efter hon gått ut som jag såg den store besten utanför köksfönstret. "En hund", ropade jag och Kenneth var snabbt ute på trappan och fick tag i hundens halsband. En jättestor Laikahane (vildsvinsjägare) var det med hundpejl på och alltså ute på jakt. Han spanade intensivt upp i körsbärsträdet och drog Kenneth mer eller mindre fram till det och där uppe - halvvägs mot toppen satt Vilda. Hunden hade telefonnumret i halsbandet och jag ringde till ägaren. Han befann sig på sina jaktmarker och hade en bit innan han kunde vara framme, men lovade att komma så snabbt det gick.

Kenneth tog med hunden ut i skogen för att få den att tänka det han borde tänka på - vildsvin, men det hade hunden inte lust med, utan for i hiskelig fart tillbaka till körsbärsträdet där han mer eller mindre sprang på stammen en bit upp. Vilda flög så långt upp i toppen som det gick att komma. I det läget hade jag kunnat göra mig olycklig över hundskrället eller hans husse som dök upp just då. Han tog sin hund, bad om ursäkt och försvann från scenen.

Så var det då dags att försöka rädda Vilda. Vår dubbelstege räckte bara halvvägs och resten av trädet är så gammalt och murket så att klättra vidare var inte att tänka på för då hade både katt och klättrare riskerat livet. Ny rådgivare dyker upp i form av Peje Åstrand. Bra med en läkare på plats! Kattstege byggdes som räckte mellan katt och stege, men Vilda tänkte absolut inte använda något sådant. Någon gång var hon på väg nedåt, men ångrade sig när smågrenar bröts och mossa gled under hennes tassar. Vinden gjorde också att hon var tvungen att hålla i sig.

Till slut åkte jag hem tillsammans med övriga familjen Bengo och husse fick stanna kvar hos Vilda. Under eftermiddagen byggde han en plattform i mitten av trädet och försökte på alla sätt att få ner henne, men inte! Klockan tio på kvällen, i regn och blåst, tyckte Vilda att det var nog och fattade att det inte fanns mycket annat att göra än att ta sig neråt. Men då var det ju dessutom mörkt. Husse fick montera en strålkastare i trädet. Och till slut hade hon tagit sig ner till plattformen där husse väntade med en kasse från Ullared. Snabbt ner med katten i kassen och ner från trädet. En hungrig och trött Vilda fick tillsammans med husse vila ut i stugan ännu en natt innan det blev dags för stadslivet igen. Nog kan livet på landet te sig tryggt och bekymmerslöst för en katt, men frågan är om det inte är tryggare i stan.